Idag var jag faktiskt ganska snabb

Idag var det där blöta fuktiga borta ur luften och trots att det fortfarande är varmt, är det betydligt behagligare än tidigare i veckan. Dagen spenderades på en filt i Slottsskogen med ett gäng andra mammor och bebisar. Det var härligt att se barnen interagera, även om de ju inte direkt leker, så vill de ändå liksom upptäcka varann. Dessutom är det faktiskt trevligt att umgås med andra mammor och jag är väldigt glad att jag lyckats träffa en så stor och härlig grupp mammor och bebbar.

När jag kom hem sov Inez en sväng och jag passade på att dricka kaffe och läsa lite bloggar. Andréa hade sprungit korta intervaller och konstaterade glatt att hon är i samma form som innan graviditeten. Hon är en av de löparbloggare som inspirerar mig mest. Hon är liksom precis lagom mycket bättre än vad jag är, för att inspirera. Dessutom skriver hon bra och med en lagom balans mellan löpningen och livet. Det skadar inte heller att hon, precis som jag, nyligen fått barn, även om hennes Sixten är tio veckor yngre än Inez. Sen graviditeten blir jag extra imponerad och inspirerad av bloggare som också just fått barn. Jag har haft förmånen att få träffa och träna med henne i verkliga livet också och hon är precis lika inspirerande och trevlig då.

Idag läste jag alltså som vanligt hennes blogg och blev så inspirerad av hennes framfart att jag bestämde mig för att kopiera hennes pass. Åtta 400-ingar hade hon sprungit i ett ruskigt högt tempo. Eftersom jag fått för mig att jag alltid vill att den sammanlagda intervalldistansen ska uppnå minst 4 km valde jag att springa 10 stycken. Å andra sidan tänkte jag mig ett mer modest tempo. Precis som med förra veckans tusingar kände jag att det var svårt att avgöra vilket tempo som var rimligt, men någonstans runt 4.10 kändes som en bra utgångspunkt. Det var fortfarande ganska varmt när jag gav mig iväg och benen kändes stela och tunga efter måndagens backpass. Sen graviditeten har jag och Garmin inte varit riktigt såta vänner, men jag bestämde mig för att försöka utnyttja hans finesser idag. Efter en stunds fipplande lyckades jag lägga in 10 x 400 meter med 60 sekunders vila och upp och nedjogg. Joggade lugnt i 2 km och tryckte sedan av klockan för att dricka lite vatten och knyta om skorna. När jag sen tryckte på den och på "lap" trodde jag att det skulle börja med 60 sekunders vila, som förberedelse liksom. Det tog ganska många sekunder innan jag insåg att så inte var fallet så den första intervallen blev lite märklig, dessutom började klockan pipa och då trodde jag att jag var klar så jag stannade, bara för att inse att det var 20 meter kvar. Den första intervallen blev alltså lite konstig och klockade in på 1.56, dvs 4.51 tempo. I verkligheten sprang jag ju dock betydligt snabbare än så. Till nästa intervall visste jag hur det gick till så den gick betydligt bättre. 1.35 och en kilometertid under 4 minuter. Inte kändes det särskilt jobbigt heller, snarare som att det gick ganska långsamt. Även nästa intervall gick lätt och fint i samma tempo och de 60 sekundernas stå/gåvila kändes i längsta laget. Faktiskt kändes alla de sex första intervallerna oförskämt lätta, trots gassande solsken och en temperatur en bra bit över 20 grader. Vid den sjunde började det bli ganska jobbigt, men jag klarade ändå att klocka in samtliga intervaller i ett tempo under 4 minuter (förutom den nionde då jag fick väja för en liten flicka på cykel). Efteråt var jag trött och varm och nedjoggen var en av de varmaste och jobbigaste jag varit med om. Men jag var samtidigt grymt nöjd med mig själv. Tio intervaller i fyraminuterstempo är betydligt snabbare än jag hade trott och tangerar nog det snabbaste jag sprungit. Jag känner mig faktiskt ganska snabb. För att vara jag i alla fall. Precis som Andréa känner jag att jag är tillbaka där jag var innan graviditeten. Minst. Härligt.

I morgon blir det barnvagnslöpning och mamma-barngympa som återhämtning. Nu blir det ett glas rosé och lite fotboll.