Sjukt jobbigt med backe.

Jag tar tillbaka allt jag sa om att vara i form. Det har tydligen blivit lite väl mycket plattmarkslöpning under semstern för dagens backintervaller gick i slowmotion och var ändå så jobbiga att jag höll på att gå under. Backen var kort och brant och det spurtades både upp och ned. 5 gånger utan vila, sen en minuts pustande innan samma sak upprepades. Inez sov lugnt i vagnen nedanför backen genom hela passet, som ju bara tog drygt 10 minuter i anspråk. De sista gångerna hoppades jag nästan att hon skulle vakna. "Skrik lite då kära barn" tänkte jag i mitt stilla sinne. Då hade jag ju haft en godkänd anledning att sluta. Men icke. Hon sov och sov medan hennes ömma moder plågade sig upp och ner för den lilla backen. Efteråt var jag slutkörd. Hur i hela fridens namn ska jag orka Lidingöloppet...