Semestern är över för den här gången, även om jag ju fortsätter att vara ledig är det inte samma sak när H inte är hemma. Nästa vecka börjar babysimmet och dessutom börjar J skolan igen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar. Jag älskar den här tiden på året. Sommaren dröjer sig kvar ytterligare några veckor och luften sjuder av förväntningar och planer om nya tag, och nya liv. Omnågra veckor kommer dessutom luften att vara hög och klar och löven färgas gula och röda.
För mig innebär denna höst fortsatt ledighet och därmed inte så mycket nytt som vanligt. Hösten bär dock med sig de allra bästa förutsättningar för träning, något jag nästan helt missade förra året på grund av graviditeten. I år ska jag se till att erkligen njuta av höstens träningsluft, särskilt eftersom jag ju har förmånen att kunna träna och vara ute på dagen. Hösten innebär också årets stora mål. Midnattsloppet under 50 minuter, 5 km på bana under 23 minuter och att ta mig runt Lidingöloppet. Just nu känns det väldigt bra. Sommaren har bjudit på lite väl mycket vin och god mat och dessutom en skadad fot som inte riktigt ville läka. Trots det har jag hunnit med en hel del kvalitetspass som visat att jag är i ganska bra form. Det enda som inte riktigt fått tillräckligt med plats är långpassen. Jag behöver få ihop åtminstone ett par riktigt långa pass till innan Lidingöloppet för att det ska kännas riktigt bra. En sväng på 18 kilometersspåret kanske och sen har vi ju Risveden terräng som jag tänkte springa. Kanske ett pass på bortåt 25 kilometer också, jag vet bara inte riktigt när jag ska hinna med det. Svårt att få till ett så långt pass på en vardagskväll och helgerna är fulla av tävlingar och annat skoj.
Sen försvåras träningen en del av bristen på sömn. I dag hade jag tänkt springa en sväng med vagnen, men när man inte får sova på nätterna är det svårt att hitta orken. Det fick bli en promenad istället. Vagnspringet får bli imorn istället. Ibland är det bäst att vila.
2 kommentarer:
Många spännande mål du har framför dig!
Det är svårt att få till dom där långpassen när man har småbarn ja. Åtminstonde Cornelia har inte riktigt det tålamodet som krävs. Idag lyckades vi få till 10 km, men då var hon ovanligt medgörlig plus att det alltid funkar bättre när vi är två som springer med henne. Antar det är lite roligare att titta på två personer som pratar med varandra än en person som bara är tyst (och då och då försöker roa henne när hon blir allt för rastlös).
Välkommen tillbaka till vardagen! Ska bli roligt att följa dina mål i höst, det kommer gå kanon!
Skicka en kommentar