50:50

Igår kväll sprang jag på bana. 25 varv. Helt galet. KM med IK-jogg stod på schemat och redan där hör man ju att det inte är någon direkt bra idé. Jag menar jag är ju inte direkt i toppform för tillfället så någon bra tid var ju inte att räkna med, än mindre en framskjuten placering. När jag läste igenom startlistan och de andras personbästa var det faktiskt ingen tvekan om att jag skulle komma sist. Bli varvad. Om och om igen. När jag skriver det så här förstår jag egentligen inte varför jag åkte dit, men på något sätt är det ändå roligt.

Det var en strålande vacker kväll och de yttre förutsättningarna var perfekta, några plusgrader och en långsamt sjunkande sol. Mina egna förutsättningar var desto sämre. Jag hade laddat med babysim och dessutom glömt den lilla detaljen att amma. Dessutom kom H försent hem vilket ledde till en stressad och något ofokuserad Mina. Väl på plats i Stenkullen utanför Lerum möttes jag av ett glatt och positivt gäng, utmärkt tidtagning och varvräkning. Efter lite halvdan uppvärmning var det dags för start och jag blev direkt ifrånsprungen av hela fältet. Även om jag vetat om det var det aningens knäckande, men jag motstod suget att hänga på de andra tjejerna. Mitt nya postgravida jag ska nämligen bli bra på att disponera lopp, ta det lite lugnt och hellre ha krafter kvar. När man inte sprungit mer än 15 gånger på ett halvår och inte allas är van att springa en mil, än mindre springa den snabbt är det lite svårt att veta hur snabbt det ska gå och hur man kommer orka. Bestämde mig för att försöka hålla 5 minuters tempo vilket fungerade utmärkt i nästan 15 varv, sen orkade jag inte mentalt utan tappade ungefär 10 sekunder per varv. Sista fem varven orkade jag öka igen och kom tillslut in på tiden 50:50. Då hade jag blivit varvad sex gånger av vinnaren och minst en av alla andra. Sista varvet var mörkt kallt och ensamt, men med en stor och fin hejarklack. Trött och trots allt ganska nöjd spurtade jag i mål. Nu ska jag ladda om och satsa inför nästa KM som är i höst. Då är det bara 12,5 varv

Perfect Day

I går hade jag och Inez en perfekt mammaledig dag. Vi började med en lång sovmorgon, som efterföljdes av en likaledes lång frukost. Sen njöt vi ordentligt av att vara lediga genom att ta en lång promenad i vårsolen. Under promenaden avnjöts kaffe i solen inteoch det var så varmt och skönt att jag kunde ta av mig jackan och till och med amma en stund. Sådana här dagar är det verkligen härligt att vara ledig.

Dagen avslutades med intervaller i Skatås med IK Jogg. Tyvärr fick jag håll och magkramp redan under passet vilket sen blev ännu värre när jag kom hem, så min perfekta dag avslutades lite mindre perfekt.

Negativ split

Så här snygg var jag vid förra årets målgång. Notera all snö

Pappa och jag har som tradition att starta och avsluta tävlingsåret i Skatås. På hösten är det finalloppet som gäller, nu på våren Solvikingarnas vårtävling. Det är en väldigt opretentiös tävling. Ett varv på grusåttan, utan avspärrningar och nästan utan flaggvakter. Samtidigt en väldigt trevlig och välarrangerad tävling med speaker, gainomax efter målgång och snabbt rapporterade resultat. Dessutom har det varje år vi varit med varit strålande solsken. Så också idag. Efter graviditet, förlossning och nästan helt utebliven vinterträning hade jag inte så höga förväntningar. Såg det mest som ett tempopass. Bestämde mig för att gå ut lugnt och sedan öka om jag orkade. %.30 tempo kändes lagom. Kanske lite för lagom. Pulsen låg på långpassnivå och efter 3,5 kilometer kändes det hela mer som ett lufspass än en tävling. Dividerade en stund med mig själv. Nog skulle jag orka lite snabbare än så här. Ökade till strax över 5 minuters tempo och när även det kändes bra ökade jag lite till. När jag precis missade 40 minuters gränsen kändes det lite surt, men så här i efterhand känns det väldigt bra. Jag hart nog inte tappat så mycket trots allt, förra året gick det två minuter fortare, men då var jag betydligt mer slut efteråt. På måndag vankas intervaller och på onsdag 10.000 meter på bana. Sen väntar en vecka på Kanarieöarna. Ljuvligt!

Fantastiska kropp

För knappt fyra månader sen genomgick min kropp en omfattande operation. Av detta syns knappt ens ett spår, bara en tunn röd linje precis vid troskanten. Inte heller märks det vid löpning eller annan träning. Innan denna operation hade min kropp utsatts för en ganska stor påfrestning i form av hormonpåslag och viktuppgång. Av detta märks heller inte mycket. Vikten är borta och kroppen känns i princip som vanligt. Förutom allt detta utsattes kroppen för en mycket måttlig träning under nästan ett år, varav drygt tre månader i princip helt utan träning. Men även detta verkar min kropp ha klarat av. Efter drygt två månaders hemmaträning kan göra lika långa plankor som innan graviditeten och lika många armhävningar. Antagligen tar jag lite mindre i bänkpress och latsdrag än innan, men konstigt vore väl annars. Vid gårdagens löppass, som var det fjortonde sen förlossningen och det sjunde utan gånginslag, kändes en mils löpning som ingenting. Om något så kändes det lättare än innan graviditeten. Kroppen är fantastisk!

Vila sig i form

Inez vilar sig i form inför eftermiddagens babysim. Kan behövas efter två dagar på universitetet.

15 km pannbensbyggande

Jag ska inte tråka ut er med en detaljerad beskrivning av mitt löppass, men det var av det mer pannbensbyggande slaget. Det innehöll långa uppförsbackar, mängder av grus, extremt mycket motvind och en hel del avgaser och fula delar av Göteborg. När snön smälter blir inte stan särskilt vacker. Motvind och vagn är ingen bra kombination har jag konstaterat tidigare, det blir som ett segel av korgen under vagnen. För ganska många hade 15 km knappt räknats som ett långpass, särskilt inte med mina modesta kilometertider, men för mig var detta nytt rekord den här sidan graviditeten och i ärlighetens namn hade det lätt räknats som ett långpass för mig även innan.

Emotionell urladdning

Den här helgen har det inte blivit någon träning, eller i varje fall ingen löpning. Plankor och lite annan allmänstyrka kör jag nästan varje dag, men det räknas inte riktigt i min värld. Det ger ju inga kilometer i dagboken. Lördagen var planerad vilodag och fylldes istället med en tripp till IKEA. Besöket på varuhuset gick smidigt och lätt med Inez i sjalen och inköpslistan färdig. Men sen vill jag helst att det ska vara klart, att möblerna ska stå på den plats jag planerat för dem i lägenheten aproximalt tio minuter efter inköp. Så är det ju aldrig. IKEA:s hela affärsidé är ju platta paket och självmontering och för varje gång jag handlar där verkar det bli mer att montera. Snart säljer de väl bara en ritning och lite brädor. De flesta verkar ju älska att snickra lite själva. Fixa och bygga om och alltid ha lite nya projekt på gång. Inte jag. Jag gillar när det är ordning. Var sak på sin plats och färdigt och klart. Så man kan slappna av och inte behöver fundera på vad man borde göra. Ja, ja, nu var det ju inget projekt vi hade startat utan bara några möbler inköpta från IKEA. Som dessutom H monterade ihop medan jag och Inez myste. Så mycket för den jämställdheten. Hur som helst är nu allt monterat och på plats och det enda återstående problemet är vad vi gör med alla de möbler som blev över. Eftersom det är fullt på vinden står de nu, i väntan på att bli sålda på blocket, på väl utvalda ställen i lägenheten. Stilfullt.

På lördagskvällen skulle vi på fest och min mamma var på besök för att ta hand om lillan. Inez och jag är nästintill sammanvuxna och jag har nog inte riktigt insett hur mammig hon blivit och hur Inezig jag blivit. Varje gång mamma bar iväg med Inez bort från mig började lilltjejens underläpp att darra och hon brast ut i gråt. När hon vant sig vid sin mormor gick det bättre, men det kändes inte helt hundra att lämna henne. Även om jag i visste att mamma skulle klara av att ta hand om Inez precis hur bra som helst fylldes hela jag av längtan efter henne efter bara några timmar på festen. Strax efter elva kom jag hem och fann då Inez sovandes i mammas famn, visst hade hon varit lite gnällig, men mest glad och nöjd.

I söndags var jag helt slut. Emotionellt urladdad. Så trött har jag inte varit sen Inez föddes. Tanken på att lämna henne för att ge mig ut och springa kändes allt annat än lockande och min kropp hade aldrig orkat en vagnjogg. På eftermiddagen besökte vi däremot IK joggs årsmöte där Inez charmade samtliga deltagare och jag blev vald till ordförande. Roligt.

Helgens planerade långpass har vi sparat till idag. Ett varv runt älven med barnvagnen står på programmet. Långsamt kommer det att gå.