trailrunning

trailrunning

måndag 21 mars 2011

Emotionell urladdning


Den här helgen har det inte blivit någon träning, eller i varje fall ingen löpning. Plankor och lite annan allmänstyrka kör jag nästan varje dag, men det räknas inte riktigt i min värld. Det ger ju inga kilometer i dagboken. Lördagen var planerad vilodag och fylldes istället med en tripp till IKEA. Besöket på varuhuset gick smidigt och lätt med Inez i sjalen och inköpslistan färdig. Men sen vill jag helst att det ska vara klart, att möblerna ska stå på den plats jag planerat för dem i lägenheten aproximalt tio minuter efter inköp. Så är det ju aldrig. IKEA:s hela affärsidé är ju platta paket och självmontering och för varje gång jag handlar där verkar det bli mer att montera. Snart säljer de väl bara en ritning och lite brädor. De flesta verkar ju älska att snickra lite själva. Fixa och bygga om och alltid ha lite nya projekt på gång. Inte jag. Jag gillar när det är ordning. Var sak på sin plats och färdigt och klart. Så man kan slappna av och inte behöver fundera på vad man borde göra. Ja, ja, nu var det ju inget projekt vi hade startat utan bara några möbler inköpta från IKEA. Som dessutom H monterade ihop medan jag och Inez myste. Så mycket för den jämställdheten. Hur som helst är nu allt monterat och på plats och det enda återstående problemet är vad vi gör med alla de möbler som blev över. Eftersom det är fullt på vinden står de nu, i väntan på att bli sålda på blocket, på väl utvalda ställen i lägenheten. Stilfullt.

På lördagskvällen skulle vi på fest och min mamma var på besök för att ta hand om lillan. Inez och jag är nästintill sammanvuxna och jag har nog inte riktigt insett hur mammig hon blivit och hur Inezig jag blivit. Varje gång mamma bar iväg med Inez bort från mig började lilltjejens underläpp att darra och hon brast ut i gråt. När hon vant sig vid sin mormor gick det bättre, men det kändes inte helt hundra att lämna henne. Även om jag i visste att mamma skulle klara av att ta hand om Inez precis hur bra som helst fylldes hela jag av längtan efter henne efter bara några timmar på festen. Strax efter elva kom jag hem och fann då Inez sovandes i mammas famn, visst hade hon varit lite gnällig, men mest glad och nöjd.

I söndags var jag helt slut. Emotionellt urladdad. Så trött har jag inte varit sen Inez föddes. Tanken på att lämna henne för att ge mig ut och springa kändes allt annat än lockande och min kropp hade aldrig orkat en vagnjogg. På eftermiddagen besökte vi däremot IK joggs årsmöte där Inez charmade samtliga deltagare och jag blev vald till ordförande. Roligt.

Helgens planerade långpass har vi sparat till idag. Ett varv runt älven med barnvagnen står på programmet. Långsamt kommer det att gå.

2 kommentarer:

Andréa sa...

Åh sötnos!

Jag har märkt att det börjar bli mer och mer könstraditionellt här hemma, jag ammar och martin borrar i väggen och sätter fast sladdar.. tur att det inte är för evigt! :)

Kan tänka mig att det kommer kännas konstigt när vi ska lämna bort sixten första gången, även om det är till någon i familjen.

hoppas ni får en skön vagnjogg!

mina sa...

Man har ju likson inget val när man ammar... jag försöker hjälp till, men sen piper Inez och så måste jag ta hand om henne. Men som sagt, det är ju inte för evigt och vi är ju dessutom medvetna om det vilket jag tror hjälper