trailrunning

trailrunning

onsdag 19 januari 2011

Duktighetskomplex



Jag lider av svårt duktighetskomplex. Jag vill vara duktig hela tiden. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit duktig. Duktig i skolan, duktig på jobbet, duktig på att städa och träna osv. Ibland blir det lite som att jag gör det för någon annans skull. Någon ska godkänna mig, säga duktig flicka och ge mig en klapp på huvudet. På jobbet och i skolan får man ju den bekräftelsen, men i det vardagliga livet skapar man den själv genom att jämföra sig med andra. I dessa jämförelser är det lätt att komma till korta. Av någon anledning jämför man sig gärna med olika personer när det gäller olik saker, en när det gäller träning, en annan är det gäller jobb etc. Gärna de allra bästa som man redan på förhand vet att man inte kan tävla med. För tillfället har jag inget jobb att vara duktig på utan i stället en helt ny företeelse nämligen att vara mamma. Det är skrämmande. Jag har bytt den del av mitt liv jag är säkrast på mot något helt okänt. Jag vet att jag är duktig på jobbet, på att vara mamma är jag mer osäker. I mammarollen är det så svårt. Det finns så många parametrar. Alla andra delar av livet (studierna, städningen, träningen) blir liksom också beroende på hur jag väljer att vara som mamma. Vad ska jag prioritera? Är jag en bättre mamma om jag bara tittar på min bebis hela dagen eller om jag tränar 3 timmar om dagen? Eller kanske om jag hinner städa och laga fantastisk mat? Eller kanske om jag förverkligar mig själv genom mina studier? Om detta råder delade meningar och det är svårt att vara alla till lags samtidigt. Svårt att känna sig duktig. Samtidigt är det ju faktiskt ingen som kräver av mig att jag ska göra något av allt det jag räknade upp. Bara jag själv. Jag själv som vill vara duktig. Helst duktigast av alla. Få en guldstjärna. Högsta betyg. Måste försöka släppa det och bara vara. Vara nöjd med det jag hinner med och lita på att jag är den bästa mamman Inez kan få. Alla dessa tankar snurrar i mitt huvud, men när hon tittar djupt in i mina ögon och ler är tankarna som bortblåsta. Bara att jag tillsammans med H lyckats skapa något så perfekt måste ju ge högsta betyg!



3 kommentarer:

Karin Engen sa...

Att Inez mår bra och att ni ser till att hon mår bra är absolut värt en stor guldstjärna i min bok!

Karin Engen sa...

Jag glömde ju säga vad fin bloggen har blivit!

Linda sa...

Du får massa guldstjärnor av mig. Du är bäst! Kram.