3 timmar och 16 minuter...

...tog det att komma runt Lidingöbanan.

Kanske hade det gått fortare om:

1) Jag inte hade fått håll efter 3 km, (vilket gjorde första milen till den mest plågsamma)

2) Jag hade vågat springa i lite fler uppförsbackar (jag gick i de flesta för att spara benen inför den sista milen)

3) jag hade tagit det lite mer som en tävling (det kändes mest som ett riktigt långt och ganska trångt långpass)

4) Jag inte stannat en lång stund vid varje vätskestation

5) Det inte varit så sjukt trångt i utförslöporna

Kanske hade ovanstående saker gjort att det gått ännu långsammare, om jag tagit ut mig för mycket och gått in i väggen eller fått kramp. Jag sprang om mängder av löpare som stod och stretchade den sista milen.

Det jag helt klart kan konstatera är att jag behöver fler långpass i benen och kanske framförallt i huvudet för att klara ett sånt här lopp på annat sätt än som jag nu gjorde. Jag är ingen långdistanslöpare. Kanske kan jag bli det med fler mil i kroppen, kanske kommer jag aldrig att bli det. Som jag nu la upp loppet, blev det egentligen aldrig jobbigt. Inte lätt, men aldrig så jobbigt som jag trott. Jag tänkte på det som ett långpass. Höll relativt lågt tempo och gick i de flesta längre uppförsbackarna redan tidigt i loppet. Eftersom jag aldrig sprungit så långt innan hade jag stor respekt för distansen. Visste ju inte säkert om jag skulle orka. Egentligen vet jag inte om det kan kallas terränglopp. Snarare lämmeltåg. Tyckte synd om de snabbare löpare som förgäves försökte springa om under de trängre partierna av banan. Även för mig var det trängseln påtaglig, särskilt nerför där jag är ganska snabb och ogärna vill bromsa. Första milen var lättlöpt men trång och förstördes av att jag fick håll redan efter 3 kilometer. Som tur var släppte det någonstans mellan första och andra vätskestationen, men det gjorde definitivt de lättlöpta kilometrarna längs vattnet mer svårbemästrade än nödvändigt och gjorde även att jag släppte de sista tankarna på att komma under 3 timmar och istället satte 3.15 som rimlig målsättning. Andra milen var ganska rolig med mycket backar, men så här i efterhand var det onödigt att gå i så många av dem. Sista milen var helt klart roligast och gjorde mest skäl för namnet terränglopp. Här gick jag i de längsta backarna, men försökte springa på däremellan. På slutet var jag ordentligt trött i benen, men glad och inte utpumpad.

Mina samlade slutsatser är att jag gillar terräng, men ogillar att springa långt. Jag har svårt för att disponera ett långt lopp och gillar inte att kroppen tar slut utan att flåset känns det minsta ansträngt. Flåsmässigt kändes det mer som en långpromenad, men benen hade nog inte orkar särskilt många kilometer till. I går kändes det som att jag aldrig skulle göra detta igen. Idag är jag lite mindre säker. Kanske. Med en annan uppladdning och lite mindre respekt för sträckan.

Tyvärr färgades upplevelsen en del av att Inez var en mycket ledsen bebis såväl innan som efter loppet. Hon är inne i en väldigt mammig fas och vill helst inte att jag ska röra mig mer än en meter ifrån henne. Jag kunde inte riktigt släppa det när jag sprang vilket påverkade upplevelsen av loppet. Sen får jag nog konstatera att Lidingöloppet är lite för lite terräng och alldeles för mycket lämmeltåg för min smak. Tacka vet jag Risveden :) Det kommer jag definitivt att springa även nästa år.

Lidingö och bloggtorka

Det skrivs inte så mycket här för tillfället. För några dagar sedaan gjorde jag ett tappert försök att skriva ett inlägg medan Inez sov på dagen, men hon vaknade innan jag blev klar. Inlägget handlade om brist på sömn, motivation och tid för att blogga. Kanske kommer motivationen åter snart. Kanske inte.

Just nu tar Lidingö upp en ganska stor del av mitt fokus och därför skriver jag några rader. Sömnbristen gör sig påmind även här. Att aldrig få sova en hel natt, eller ens en halv gör att orken inte riktigt finns att träna så mycket som jag borde. Vissa dagar gör träningen susen och att jag piggnar till, men andra dagar känner jag att det enda som fungerar är att försöka vila. Promenera, eller kanske ta en kort joggingrunda med vagnen, men inte träna på riktigt. Långpassen har varit otroligt svåra att få in i vardagen. På helgerna vill jag umgås med familjen och känner inte att jag riktigt har tid att sticka ut i tre timmar. På vardagskvällarna är jag alldeles för trött för att orka. Det har alltså inte alls blivit så många långpass som jag hade tänkt. Snabbheten finns där, det visade inte minst resultatet på Midnattsloppet, backar har jag också kört en hel del, liksom terräng, frågetecknat är alltså uthålligheten. Med tanke på detta har jag reviderat målsättningen och kommer nu att känna mig helt nöjd med att bara ta mig runt. Når jag tre timmar är det fantastiskt, men det är inte nödvändigt. Jag tänker försöka springa på känsla och glädje. Hålla igen lite första biten och gå i så många backar jag behöver. Trots oron för attinte riktigt orka hela vägen känner jag mig mest förväntansfull inför lördagen. Det ska bli riktigt roligt.

Planerna på ett eventuellt maratonlopp nästa år har jag dock helt lagt på hyllan. Inser att livet med småbarn gör långpassandet nedprioriterat för mig. Dessutom gillar jag ju kort och snabbt betydligt bättre. Mina nya mål kommer därför vara att pressa ner tiden på milen och 5 km. Exakta tidsmål ska jag klura lite på.

48.05

Grymt nöjd. Förra gången jag sprang Midnattsloppet hade jag 52.39, så det blev ett rejält pers. Snabbaste milen någonsin faktiskt. Hur det gick till berättar jag en annan dag. Nu njuter jag av stunden och laddar mot nya mål.

Laddad?

Igår hämtade jag ut den oranga tröjan, tidtagningschipet och startgruppsarmbandet. Nu är jag redo för start. Eller? På många sätt är jag mer spänd och nervös för detta än för Lidingöloppet. På lördag har jag ett tydligt mål. Milen under 50. Om det inte lyckas kommer jag att bli besviken. Lidingör känns som en bragd att ta sig runt. Ett lopp utan prestige. Men nu är det som sagt lördag som gäller. Under 50. Det borde gå. Tempoträningen har varit bra, intervallerna likaså. Med ett millopp i sikte har till och med långpassen varit bra. Kroppen känns pigg och benen längtar efter löpning. Egentligen finns inga hinder. Kan jag springa 5 km i 4.40 fart utan att det känns jobbigt borde milen under 50 vara inom räckhåll. Men jag är inte så bra på tävling. Får negativa tankar. Tänker att jag inte kommer orka. Börjar gå, eller sakta av. På lördag ska jag besegra mitt tävlingspannben. Mållinjen ska korsas på en tid under 50, om det så ska vara 49,59,99. Så är det bara.

Nu ska benen få jogga lite med barnvagnen. Sen ska jag göra en spellista. Ladda inför lördag. Hålla tummarna för okej sömn de kommande nätterna, just nu har vi en gång i timmen uppvak, vilket inte känns som optimal uppladdning.

Tempo, tempo

Under slutet av förra veckan testades vad benen gick för inför helgens Midnattslopp. Inte mindre än två tävlingar avverkades under loppet av tre dygn. Först ut var Blodomloppet i Örebro. Jag sprang som min systers sambo Johan Rex och planen var att hålla igen lite de tre första kilometrarna för att öka på slutet. Det var ett riktigt folkfestlopp med massor av folk och därmed en hel del trängsel. Trots att jag trängde mig fram ganska långt i starten var det riktigt trångt första kilometern och blev ganska hattigt med snabba rusher och långsamma passager där jag nästan fick gå. Efter det lättade det och banan bjöd på mestadels lättlöpt asfalt. Jag följde min plan och sprang in på 23.25, vilket gav en kilometer tid strax under 4.40 och ett fint kvitto inför Midnattsloppet, särskilt med tanke på hur lätt det kändes. Jag blev dessutom 74:e kille

På lödagen var det dags att åka till Finspång för att springa Kraftloppsstafetten, ett roligt arrangemang som jag var med på för första gången förra året. Kraftloppet är ett ultralopp på 72 kilometer i de vackra omgivningarna kring Finspång. Om man inte känner att man orkar alla 72 kilometrarna själv kan man dela upp dem mellan sig och istället springa i stafetten. 10 sträckor om mellan 3,5 och 12 kilometer på omväxlande bilväg och skogsstig finns att välja på. Precis som förra året drabbades vårt lag av avhopp i sista stund vilket ledde till vissa omdisponeringar av sträckorna. Jag skulle egentligen ha sprungit samma sträcka som förra året, en kort liten asfaltsbit som jag då klarade av med Inez i magen. Efter avhoppen blev det istället en drygt 5 kilometer lång sträcka genom skog och jordbruksmark som blev min lott. Pappa fick istället springa min korta lilla sträcka i direkt anslutning till den jobbiga 8 kilometers sträcka han redan hade.

Att genomföra Kraftloppsstafetten är ett logistiskt projekt eftersom alla löpare måste forslas till och från sina sträckor. För det mesta är det ganska enkelt att hitta till och från växlingsplatserna eftersom man bara följer löparna, även om det kan vara en tidsödande process att snigla sig förbi löparna på bitvis ganska smala vägar. Jag och pappa hade Inez med oss och åkte däreför direkt till hans start på förmiddagen. Lillskruttan sov hela vägen till Regna och vädret var inte alls så illa som utlovats dagen innan. Jag hade varit lite rädd för att sitta med Inez i bilen hela dagen om det spöregnade ute, men det uppsprickande molntäcket gjorde att hon kunde föja med ut och titta på löparna och omgivningarna. I Regna fanns det bland annat en massa spännande kossor att prata med. När pappa gett sig ut på sin sträcka tog jag och Inez bilen till nästa växlingsplats. Allt gick efter planerna och pappa kom i mål enligt uträknad plan. Men nu började problemen. Inez och jag hämtade upp en svettig och utmattad morfar efter målgång och började köra mot nästa kontroll där ju jag skulle starta. Nu svängde löparnas väg av från bilvägen och vi visste inte riktigt vart vi skulle, det var dåligt med bilar och efter en dryg mil valde vi att vänd och köra tillbaka. Kanske skulle vi följt löparna trots allt. Inez skrek och efter ett förarbyte satt jag bredvid henne och sjöng Lilla snigel för full hals samtidigt som vi försökte lokalisera oss. Efter att ha frågat en kontrollant fick vi veta att vi hade gjort rätt från början och vände således igen. Kontrollanten hade dock varit sparsam med vägbeskrivningen så vi var fortfarande osäkra hur vi skulle köra. Flera gånger kom vi till korsningar där i inte riktigt visste vart vi skulle och vi blev mer och mer stressade. Snart skulle jag ju starta. Nu var det lite mer bilar kring oss och vi följde dem. Snart kom vi till en plats där vi såg löpare och en funktionär. "Hur kommer vi till Barketorp?" frågade pappa. Funktionären tittade frågande på oss och undrade om vi inte skulle till Grytgöl. Pappa tittade på pappret där vi skrivit ner sträckorna och fortsatte hävda att vi skulle till Barketorp. En annan bil skulle också dit och vi fick order om att följa dem. Sagt och gjort, efter en ganska hetsig bilkörning genom omgivningarna kom vi fram till en växlingsplats. Äntligen! Jag hade fortfarande gissningsvis drygt 10 minuter på mig att byta om och värma upp. Då fick jag syn på Rein. Mannen jag skulle växla till sprang och värmde upp på vägen. Vi var vid fel kontroll. Det var inte mycket att göra annat än att vända och köra tillbaka. Efter konsultation av pappren insåg vi att vi skrivit fel, vi skulle visst till Grytgöl trots allt. I bilen ringde laget och undrade var vi var. Det var bråttom. När vi var nästan framme ringde de igen. Mattias hade gått i mål och hade ingen att växla till. Jag hade bytt om i bilen och hoppade ut i farten när vi kom fram. Garmin hittade precis satteliterna och jag tryckte igång den samtidigt som jag började springa med andan i halsen. Det blev 5 ganska hetsiga och kissnödiga kilometrar. Garmin var något svåravläst eftersom jag glömt att ta bort torsdagens nedjogg innan jag tryckte på den. Dessutom glömde jag att trycka av klockan, men efter lite uträknande landade även denna dags löpning på en bit under 24 minuter vilket jag får vara mer än nöjd med efter den inte direkt optimala uppladdningen. Efter min sträcka mötte pappa mig med Inez sovandes i bilen och vi begav oss till målet. Vårt lag kom 6:a i stafettenoch var som tur var mer efter än de uppskattningsvis 2 minuter som mitt schabblande tog.

Nästa år ska vi försöka få ihop ett toppat damlag som kan vinna damstafetten. Nån som känner sig sugen?

Sjukt jobbigt med backe.

Jag tar tillbaka allt jag sa om att vara i form. Det har tydligen blivit lite väl mycket plattmarkslöpning under semstern för dagens backintervaller gick i slowmotion och var ändå så jobbiga att jag höll på att gå under. Backen var kort och brant och det spurtades både upp och ned. 5 gånger utan vila, sen en minuts pustande innan samma sak upprepades. Inez sov lugnt i vagnen nedanför backen genom hela passet, som ju bara tog drygt 10 minuter i anspråk. De sista gångerna hoppades jag nästan att hon skulle vakna. "Skrik lite då kära barn" tänkte jag i mitt stilla sinne. Då hade jag ju haft en godkänd anledning att sluta. Men icke. Hon sov och sov medan hennes ömma moder plågade sig upp och ner för den lilla backen. Efteråt var jag slutkörd. Hur i hela fridens namn ska jag orka Lidingöloppet...

Vardag och nya tag

Semestern är över för den här gången, även om jag ju fortsätter att vara ledig är det inte samma sak när H inte är hemma. Nästa vecka börjar babysimmet och dessutom börjar J skolan igen med allt vad det innebär av hämtningar och lämningar. Jag älskar den här tiden på året. Sommaren dröjer sig kvar ytterligare några veckor och luften sjuder av förväntningar och planer om nya tag, och nya liv. Omnågra veckor kommer dessutom luften att vara hög och klar och löven färgas gula och röda.

För mig innebär denna höst fortsatt ledighet och därmed inte så mycket nytt som vanligt. Hösten bär dock med sig de allra bästa förutsättningar för träning, något jag nästan helt missade förra året på grund av graviditeten. I år ska jag se till att erkligen njuta av höstens träningsluft, särskilt eftersom jag ju har förmånen att kunna träna och vara ute på dagen. Hösten innebär också årets stora mål. Midnattsloppet under 50 minuter, 5 km på bana under 23 minuter och att ta mig runt Lidingöloppet. Just nu känns det väldigt bra. Sommaren har bjudit på lite väl mycket vin och god mat och dessutom en skadad fot som inte riktigt ville läka. Trots det har jag hunnit med en hel del kvalitetspass som visat att jag är i ganska bra form. Det enda som inte riktigt fått tillräckligt med plats är långpassen. Jag behöver få ihop åtminstone ett par riktigt långa pass till innan Lidingöloppet för att det ska kännas riktigt bra. En sväng på 18 kilometersspåret kanske och sen har vi ju Risveden terräng som jag tänkte springa. Kanske ett pass på bortåt 25 kilometer också, jag vet bara inte riktigt när jag ska hinna med det. Svårt att få till ett så långt pass på en vardagskväll och helgerna är fulla av tävlingar och annat skoj.

Sen försvåras träningen en del av bristen på sömn. I dag hade jag tänkt springa en sväng med vagnen, men när man inte får sova på nätterna är det svårt att hitta orken. Det fick bli en promenad istället. Vagnspringet får bli imorn istället. Ibland är det bäst att vila.