Som en kalv på grönbete

Ja, så kände jag mig igår på träningen. Det var helt fantastiskt att vara i Skatås igen, att springa på riktigt. Korta backintervaller stod på schemat efter 3,5 kilometer uppvärmning. Under graviditeten kunde jag knappt springa uppför en liten slänt utan att pulsen rusade och mjölksyran rann till. Igår kunde jag ta i nästan som vanligt. Liksom vila uppför. Springa med god teknik genom hela backen. Vända och springa snabbt, men kontrollerat, nerför. Efter fyra varv vilade vi. Jag kände mig stark. Snabb. Även om de jag sprang med var ännu snabbare. Fick kämpa för att inte förta mig. Inte rusa på för snabbt, dras med i tempot. Sista omgången låg jag lote efter och bestämde mig därför för att bara köra 2 varv, men att hänga på Helena som är precis lagom mycket snabbare uppför. Väl nere efter de två varven kom Tricky ångandes. När han satte av på ett varv till kunde jag inte motstå frestelsen att försöka hänga på. Det gick. Snabbt och slitigt, men inte omöjligt. Väl nere var jag ganska slut, men på ett skönt vis. Efter 3,5 kilometer nedjogg med paus för lite styrkeövningar hade jag samlat ihop 9 km. Jag kände mig trött, men glad. Inte slut, utan som att det fanns mer att ge. Under hela träningen kändes det så otroligt bra. Lätt och lockande. Hela tiden som att jag inte gick på max. Ville hoppa och skutta. Göra små hoppsasteg liksom. Jag längtar redan till nästa gång. Om två veckor är det dags igen. Då är jag förhoppningsvis ännu starkare.

På vägen hem längtade jag efter Inez så jag nästan gick sönder. Min älskade bebis. Jag hade ju aldrig varit utan henne så länge förut. Hon och H hade såklart klarat sig galant utan mig, även om jag tror att hon blev glad att jag kom hem.