Nytt år nytt liv

Det var väldigt länge sedan jag skrev något i denna blogg. Hela mitt liv har fått ett nytt fokus i och med den nya lilla person som tagit plats i det. Tiden sen förlossningen har varit omvälvande och omtumlande. Ibland överväldigande och tårfylld, men framförallt helt fantastisk. I början var det svårt att anpassa sig till det faktum att inget längre går att planera. Inez åt oavbrutet ofta flera timmar i sträck och sov inte om hon inte fick vara i min famn. Jag fick ont i brösten av allt ammande och ovanpå det fick jag mjölkstockning med hög feber som följd. I samma veva fick både H och J vinterkräksjuka, det var några jobbiga dagar fyllda av tårar och en känsla av hopplöshet. Ibland är det svårt att vara mamma och att känna sig tillräcklig. Jag vet ju inte om jag gör rätt och Inez kan ju inte prata och säga vad hon egentligen vill. Men jag gör så gott jag kan och sätter hennes behov först. Vissa dagar känns det som att jag inte gör något annat än att amma. Men då får det väl vara så. Det är ju bara en kort tid i livet som man får ha henne så nära. Att låta Inez behov styra gör också att hon är en väldigt lugn och harmonisk bebis, visst gråter hon ibland, men om hon bara får amma så blir hon nöjd igen. På natten sover hon ovanpå mig eller tätt intill vilket gör att jag direkt märker när hon vill äta. Vi ammar i sängen och jag halvsover oftast under tiden. Jag är inte alls så trött som jag trodde att jag skulle vara, visserligen sover jag aldrig mer än några timmar i sträck, men vi sover ganska många pass och kliver inte ur sängen förrän på förmiddagen.

Träning har det inte blivit så mycket av ännu. En hel del promenader, men inga som egentligen gjort så mycket för flåset utan mer för att få lite frisk luft. Doktorn på sjukhuste var noga med att jag inte skulle börja styrketräna med vikter eller göra sit-ups förrrän 10-12 veckor efter operationen för att låta musklerna läka ordentligt. Även om jag känner att såret läkt väldigt bra och längtar efter att få ta i så väljer jag att följa doktorns råd. Jag kan fortfarande känna av såret när jag lyft något tungt och även om det har läkt bra på ytan så är det ju många lager muskler och vävnader som skurits rakt igenom. Träna ska jag ju förhoppningsvis göra hela livet och jag vill inte riskera en skada. Vid efterkontrollen i fredags konstaterade BM att såre läkt fint och att jag kan börja med lite försiktig statisk träning av magen och lite annan styrketräning med kroppen som motstånd. Därför har jag nu börjat med plankan och armhävningar. Jag började försiktigt med 1 minut i plankan och 10 armhävningar på tårna tanken är att lägga på 5 sekunder på plankan och en armhävning varannan dag.

Det jag verkligen längtar efter är ju dock att få springa. Än så länge är det barnvagnspromenader som gäller, doktorns råd var som sagt 10-12 veckors vila från löpningen och jag tänker följa även detta råd. Men jag tänker smygstarta med små rusher insprängda i promenaderna för att ordentligt få upp puls och få svettas lite. Det blir ju ingen riktig löpning, men det gör promenaderna lite mer utmanande och mindre tråkiga. Jag började med detta idag och det kändes superbra. Jag sprang några hundra meter åt gången sammanlagt en dryg kilometer. Det var underbart att känna pulsen rusa lite och att få bli lite ordentligt varm i kroppen för första gången på riktigt länge. Vecka 8 ska jag börja springa på riktigt. Jag längtar tills dess och ska snart sätta mig och fundera ut ett bra lagom träningsprogram från då till Göteborgsvarvet som blir mitt första mål.