Tusingar

Äntligen lite löpning igen i löparbloggen. Jag har varit dålig på såväl att blogga som att springa på sistone, men idag blir det faktiskt lite av båda. Löpning av allra bästa sort dessutom. Även om det började med bakiskänsla och sura uppstötningar.

Det pass jag saknade allra mest som gravid och ett av de pass jag älskar allra mest, är tusingar. Det är så där härligt överjobbigt och därigenom befriande. Jag älskar alla former av intervaller. Får jag bara vila lite emellanåt så kan jag springa fort som bara den och rätt länge också. 200-ingar, 400-ingar, stegar av alla de slag och även långa tröskelintervaller, för att inte tala om backintervaller. Ge mig bara någon form av intervall så är jag nöjd. Helst skulle jag alltid springa intervaller, men jag vet ju samtidigt att det inte vore det bästa för kroppen. Så jag anpassar mig och försöker klämma in lite distanspass och ett och annat långpass. De senare har jag aldrig varit särskilt förtjust i. De är ju liksom motsatsen till intervaller. Aldrig riktigt apjobbigt, men heller ingen vila. Bara kilometer efter kilometer i tråktempo. Men sen graviditeten har jag bättrat mig och börjar se vitsen med de lite längre passen. Till och med nästan tycka att de är trevliga, men bara nästan.

Nåväl, tillbaka till dagens pass. Tusingar, intervallernas konung, stod alltså på programmet och det var länge sen sist. 23:e mars förra året sprang jag enligt träningsdagboken tusingar senast. Då visste jag ännu inte att jag var gravid och hade heller inte börjat känna mig tyngre av det. Sedan dess har det blivit en del intervaller, mestadels i form av antingen tröskelintervaller eller av det backigare slaget. Men, tusingarna har jag längtat efter. Under graviditeten kändes det för jobbigt att springa dem och efteråt har det liksom inte blivit läge. Men idag var det äntligen dags. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för hur många jag skulle köra, men jag hade bestämt att jag skulle försöka pressa ner farten runt 4.30. Under uppjoggenkände jag mig seg och aningens bakis. Kanske blev det lite för mycket rödvin igår för att egentligen vara idealiskt. Hur skulle jag orka springa tusingar hann jag tänka både en och två gånger och framförallt hur ska jag orka hålla 4.30 tempo, när det ytterst makliga 6 minuters-tempot kändes urjobbigt. Efter en lite längre uppvärmning kom jag dock ner i kajen vid Eriksberg. Solen glittrade i vattnet och det blåste lite behagligt. Jag tryckte fram en snabb, peppig låt och satte klockan på att mäta etapper. Sen bar det av. Första intervallen kändes förvånansvärt lätt och klockades in på 4.30 blankt. Gåvilade i 90 sekunder innan det var dags för nästa intervall. Även den kändes lätt och jag tryckte på lite extra. 4.25 landade den på. Upprepade proceduren tre gånger till, någon sekund snabbare för varje gång. När jag sprungit 5 var jag nöjd och glad med prestationen, men kände att jag hade krafter kvar till en sista intervall. Den här fick gå i lite makligare tempo. 4.45 klockades den in på vilket kändes nästan som ett vilsamt tempo. Grymt nöjd med mina första tusingar den här sidan graviditeten. De gick till och med snabbare än sist jag körde samma pass. Härligt! Nästa gång jag kör tusingar ska jag försöka få in alla under 4.20. Hemjoggen avklarades i ett mycket makligt tempo. Värmen gav sig tillkänna och jag önskade att jag haft med mig lite vätska.

Resten av dagen spenderades i en trädgård i Säve ätandes en underbar sommarlunch i sällskap med goda vänner. Årets allra första kantareller avsmakades också. Ljuvligt.