trailrunning

trailrunning

tisdag 8 februari 2011

På lätta ben

Efter att ha legat och lyssnat på regnet som piskade mot rutan under stora delar av natten hade jag nästan gett upp tanken på att få springa idag. Egentligen hade jag ju tänkt smyga igång mitt löpande igår, men ett sjukt barn (inte Inez utan stortjejen) satte stopp för den planen och nattens storm hade som sagt gjort mig inställd på att skjuta upp löpintroduktionen ännu en dag. I vanliga fall har jag inget emot att springa i regn, men tanken på att packa in vagnen i regnskydd och tvinga ut lillan i regnstorm kändes inte så lockande och det första löppasset på 4 månader ska ju kännas lockande. Till min stora förvåning och glädje hade regnet dragit bort och ersatts av en värmande vårsol när vi masade oss upp strax efter nio. Så efter en stärkande frukost och lite bebismys stoppade jag ner lillan i vagnen och snörade på mig mina Asics för första gången på väldigt länge.

Sist jag sprang på riktigt var den 14:e oktober. Då sprang jag 3 kilometer på löpbandet och kände att mina knän inte ville vara med längre. Det är nästan fyra månader sedan dess. Fyra månader av löpvila. Ofrivillig sådan. Särskilt de senaste veckorna har längtan varit stor. Jag har fuskat lite och tagit ett eller annat löpsteg under mina promenader, men ändå varit duktig och inte rusat. Inte heller dagens pass var något riktigt löppass. För många skulle det nog inte ens räknas, inte vara värt att föra in i träningsdagboken. För mig var det dock fantastiskt. 3,5 km ren löpning fick jag ihop, nästan sju kilometer sammanlagt. Smygstart stod det på programmet, löpning varvat med gång, en minut av varje. Man skulle kunna kalla det intervaller. Men inte i nån intervallfart. Snarare i lufstempo. Efter en minuts lufs, en minuts gång, 15 gånger hade jag kommit drygt fyra kilometer. Solen sken och vattnet glittrade. Planen var att varva ner med en promenad, men lockad av det vackra vädret, våren i luften och de förföriskt isfria gatorna testade jag att springa en kilometer. Det blev en långsam kilometer, men en underbar sådan. Kroppen kändes lätt och fin och även om det är lite besvärligare att springa med en barnvagn framför sig är vagnen precis så smidig som jag hoppats. Nu är det vila som gäller i morgon. Vila och att känna av kroppen så att ingenting känns konstigt eller obehagligt. Om allt känns bra blir det en ny löptur på torsdag. 20 x 2 minuter blir det då.

2 kommentarer:

Andréa sa...

Åh vad roligt!! Jag längtar tills det är min tur! :)

AKA sa...

Åh som jag känner igen känslan. Skräckblandad förtjusning. Ska det funka. Ska det hålla. Och fartens tjusning. Hoppas benen tiger still idag och du får en fin återhämtningsdag!