Digitala skollyftet- Vem är jag?

Under mer än ett år har min man försökt övertala mig att börja Twittra. Inte varje dag eller med nån särskilt hård påtryckning, men lite då och då. Påpekat att det vore ett utmärkt sätt för mig att hålla koll på politik och skolvärlden. Så i somras föll jag äntligen till föga. Testade. Först fattade jag ingenting. Följde bara en enda person och kände mig mest som en stalker. Men sen hände något. Jag hittade fler att följa och skapade mig någon slags inriktning. Skola. Politik. Feminism. Språkutveckling. Rättvisa. Mångfald. Hittade fler och fler att följa och att interagera med. Hittade #Skolchatt och #skollyftet @Anna_Kaya och @Korlings_ord. Hittade det utvidgade kollegiet både på nära håll och på avstånd. Hittade hopp. En känsla av att vi är många som vill. Vill dela. Vill utveckla och utvecklas. De dagar då det känns hopplösast i skolan, i samhället eller i politiken finns det utvidgade kollegiet där. Genom @Anna_Kaya och @skollyftet fick jag syn på Digitala skollyftet. Spännande. Men inget jag har tid med. Inte egentligen. Intalade jag mig själv. Men sen gick det inte längre. Jag kunde inte hålla fingrarna borta. Jag la ut en blänkare om det på vårt intranät och anmälde mig själv. Vet fortfarande inte om jag kommer att ha tid. Kanske kommer jag att ta mig tid. Antagligen.

Vem är jag då? Mina Anger är mitt namn. Förnamnet ett pronomen, eller kanske en slags bomb. Efternamnet antyder ilska. Trots namnet är jag ganska snäll. En person som sällan blir arg. Eller egentligen ofta, men bara orättvisor, politik och läget i världen sällan på verkliga människor.  Jag är utbildad till lärare i Svenska och Engelska för högstadie och gymnasiet. Sen läste jag Svenska som andraspråk för jag tror att alla i svensk skola behöver det. Sedan till specialpedagog för att jag nog tror att alla i svensk skola skulle behöva det med, i alla fall lite grann. Just nu jobbar jag som specialpedagog och utvecklingsledare på en skola i ett segregerat område i Göteborg. Vi har en utmanande uppgift och vissa dagar känns det väldigt tungt, nästan hopplöst. Det fria skolvalet har slagit hårt mot skolor som vår. Skolpolitiken likaså. Baylan-pengarna som försvann satte djupa spår och sår i skolkulturen. De dagar det känns tyngst har jag allra mest stöd av det utvidgade kollegiet. Min önskan är att alla lärare kunde känna det stödet.

Har alltid varit intresserad av skolutveckling såväl den utveckling som sker inom mig som lärare och den som sker i arbetslaget eller hel skolan. Tror att vi måste samarbeta både inom enskilda skolor, mellan angränsande skolor och med varandra på ett mer generellt plan. Därför älskar jag det utvidgade kollegiet som jag nyligen upptäckt på Twitter och Facebook. Jag ser mig själv som en ganska digitalt närvarande person. Mina telefoner är som en förlängd del av mig och jag ser min vänkrets på nätet som lika viktig som den i "verkliga livet". Jag har jobbat på en-till-en skola tidigare och tycker att digitaldokumentation och presentation är lika självklar som analog. Däremot är jag rätt ointresserad av teknik. Teknik för teknikens skull. För mig kommer behovet först och den letar jag efter och anpassar den teknik som finns tillgänglig. På en del plan kan jag kanske till och med ses som teknikfientlig. Jag gillar att läsa pappersböcker. Att se på TV som man gjorde förr. Samtidigt älskar jag att läsa tidningar på nätet och det faktum att jag kan se "Bron" på play om jag missat det. Jag inser också att min treåring inte vet vad vanlig TV är.  I skolan ser jag ibland en övertro på teknik för teknikens skull. På tekniken som frälsning. Eller bristen på teknik som orsaken till dålig motivation eller dåliga resultat. Ibland också en oförståelse för ungdomars användande av teknik "wikipedia/google translate är dåligt" "Internet är sämre än böcker" "Mobiltelefoner borde förbjudas i skolan" istället för en nyfikenhet och experimentslusta, en väg in i ungdomarnas värld.

Det här blev en ganska rörig presentation som egentligen inte säger något om min ingång i Digitala skollyftet, kanske för att jag ännu inte är på det klara med vad jag vill att det ska ge mig och än mindre vad jag kan bidra med. Jag älskar tanken på delakulturen och har alltid gillat att göra saker tillsammans och dela med mig av goda (och dåliga) exempel. Jag tror att det är positivt för alla om vi öppnar våra klassrum och skolor och låter andra blicka in, delta, dela. Samtalen och reflektionen som den öppna skolan erbjuder leder till skolutveckling för många, på många plan.  Jag får återkomma med ett tydligare mål i nästa vecka helt enkelt.

Nytt år nya planer

Jaha. Så skriver jag här igen. Är inte alls säker på att det betyder att jag tänker börja blogga igen. Antagligen inte. känner inte att jag har tid. Eller nån egentlig riktning. Skriver ju om träningen på Jogg. Känner kanske att det räcker så. Kanske. Eller så kommer jag att skriva. kanske om nåt helt annat än löpning. Kanske. Eller om både och. Kanske. vem vet. Vi får väl se. Jag har många tankar och funderingar som bubblar inom mig. Mycket frustration och ilska som vill ut. men det gäller ju inte löpning. Snarare livet. Eller politiken.

Just idag ska jag dock skriva om träning. Rättare sagt om året som kommer och de mål och planer jag har. För en gång skull ska jag inte springa Göteborgsvarvet i år. glömde att anmäla mig i tid. Kanske var det meningen. Ödet. I vilket fall känns det helt okej. Jag har satt upp andra mål. årets stora händelse är Portugalresan i mars. Det ska bli så underbart att få åka iväg en hel vecka och bara träna. Men den veckan är ju inget egentligt mål. snarare ett medel för att nå målen. Målet för året är istället att få en så bra tis som möjligt på milen. Sub 46 under våren och sub 45 på Åstadsloppet är någon slags plan. Eller förhoppning kanske är ett bättre ord. Det återstår att se om det är möjligt. Men inför i år hade jag ju aldrig trott att SUB 47 skulle vara möjligt så varför inte. Årets andra mål är Tjejmarathon. 53 kilometer för välgörande ändamål på roslagsbanan. Bara på skoj. Inga tidsmål. bara bragden att komma i mål. Till detta ska jag också försöka samla in 2000 kronor. Vill ni hjälpa till får ni gärna gå in på denna länk och sätta in pengar i mitt namn (eller ert eget om ni hellre vill det så klart)

Så nu kör vi!

Portugal

Äntligen! Nu är den bokad. Resan. Den som H rynkar på näsan åt och gärna ger som exempel på att jag är aningens knäpp. Resan då jag ska springa med Rune. Då jag ska morgonjogga på stranden, styrketräna med andra löpare och springa en gång till på kvällen. Som ni löpare redan förstått går resan till Portugal med Runner's world och Springtime travel. Vi har planerat denna resa i flera år pappa och jag och nu är den äntligen bokad. 16:e mars åker vi.

46.38!!!!

Ända sedan söndagens intervaller har jag haft en förkylning liggande på lur i kroppen. En sån där smygande som aldrig riktigt vill bryta ut, men heller inte riktigt försvinna. Lite halsont, lite tät i näsan och en del hosta, men ingen feber. Så sent som i fredags var jag osäker på om starten i lördagens lopp skulle bli av. Kanske skulle jag och Inez bara mysa med morfar istället. Men tävlingsdjävulen och snålheten tog överhanden och jag bestämde mig för att trots allt starta.

Lördagen bjöd på perfekt löparväder med 6-7 grader och lätt molnighet. Eftersom jag inte tänkt springa fort klädde jag mig i långämad underställströja och långärmad löpartröja över, vilkets skulle visa sig vara aningens för varmt. Struntade i Garmin som hade dåligt batteri och sprang i stället med en vanlig hederlig casio. Målet var under 48 minuter, men med tanke på lurande förkylning skulle jag vara nöjd med allt under 50. Aldrig hade jag vågat hoppas på en så mycket bättre tid.

Inledde loppet i en behaglig avslappnad fart och hade ingen aning om vilket tempo jag höll. Missade första km-skylten vilket jag började ana när klockan visade 6.30. När 2 km-skylten passerades sneglade jag på klockan. 8,48. Oj då! Detta gick ju riktigt snabbt även med tanke på att första biten är svagt utför. Bestämde mig för att inte kolla mer på klockan innan 5 kilometerspasseringen. Känslan var fortsatt avslappnad och strax efter 3 stod pappa Inez och hejade. 22,46 visade klockan vid 5 km. Även om jag skulle hålla 5 minuters tempo sista halvan skulle jag alltså klara mitt mål. Kände mig fortsatt ganska stark även om andningen var lite rosslig från och till. Vid 7 km delades banan och den klunga jag sprang i vek av för att springa ett extra varv för halvmaran. Lite trist att bli ensam och dessutom började det gå uppför. De nästföljande två kilometrarna var tuffa, men jag kämpade på och när jag passerade sista kilometerpasseringen visade klockan 42.15. Nu visste jag att det skulle gå och att jag förhoppningsvis även skulle klara 47 minuter. Jag la i en växel till och sprang in på 46.46. Grymt nöjd och lycklig över min prestation. Sub 47 har länge varit mitt långsiktiga mål. Med den korrigerade tiden 46.38 blir kilometertiden 4.40 vilket jag är fantastiskt nöjd med. Dessutom känner jag att det fanns åtminstone en halv växel kvar i kroppen. Lite mer att ge. Nästa gång får målet bli sub 46 och det nya drömmålet får minsann bli magiska sub 45!

"Inez tåva, mamma pinga"

Efter några tunga dagar med för lite sömn och en arbetssituation som suger musten ur mig har jag verkligen inte orkat springa. Även  fast jag vet att jag känner mig gladare och piggare om jag väl kommer ut lockar soffan mer. Men igår tittade Inez på mig och sa "Inez tåva, mamma pinga" så då hade jag inget val. I ärlighetens namn hade jag redan klätt på mig träningskläder, men hon bröt ner det sista motståndet. Ute regnade det, var kolsvart och kallt, men jag gav mig ändå iväg. Planen var egentligen långa intervaller, men med tanke på vädret fick det bli tempo istället. 7-10 km sa programmet så jag valde en gammal runda som jag hade för mig var 8,5 och körde först 1,5 km uppvärmning och satte sedan av i tänkt tempo. När jag började närma mig hemma hade jag bara sprungit drygt 5 inkl uppvärmningen så jag tog en liten omväg, men tappade fokus och avslutade när klockan visade 7 km = 5,5 km fart. Kändes lite misslyckat, men andningen var tung och det var fuktigt och råkallt. Nåväl, jag kom ju ut i varje fall och höll farten bra även om det blev lite kort.

Förutom träning, eller brist på träning så har jag hunnit shoppa lite
Missoni/Lindex. Dessutom har vi fått ett nytt löneavtal som är något av en besvikelse även om det innebär en ganska rejäl ökning i år, men mer om det en annan dag. Nu ska jag njuta av ännu en fortbildningsdag

Fredagsmys

Efter en kort men jobbig arbetsdag med mycket negativ energi slutade jag redan vid 11.30 och stack till sportlife för friskvårdstimme. Det var riktigt motigt att gå dit idag, men ack så skönt när jag väl var igång och ännu mer underbart när jag väl satt i bilen färddigjobbad, färdigjoggad, nydushad och färdig att hämta barn, man och åka till landet redan klockan ett.

Själva träningspasset bestod av 2x2km +2x1km i stegrande fart. Första gick i 4.20 och sista på 4 blankt. Ett bra pass där kroppen och löpningen kändes lätt.

Nu är vi på ländet. Eldsr i spisen och grillar korv. Riktigt fredagsmys. Hur myser ni?

Lyxlunch

 

Egentiden spenderades på favoriten Fröken Olssons med en chevresallad och en stor latte. Ibland är det verkligen höjden av lyx att få äta lunch alldeles i fred.

Skoljogg och vardagslyx

Idag är en lyxig dag. Jag ska på föreläsning i stan hela förmiddagen och eftersom jag slutar vid ett på torsdagar passar jag på att kompa ut sista timmen. Eftersom det inte är nån mening att hämta Inez innan vilan innebär detta att jag har en timme alldeles för mig själv. Vardagslyx på hög nivå.

I går var det skoljogg med eleverna. Efter en lång mötesförmiddag med elevärenden slängde jag i mig två knäckemackor och stack upp till spåret. Inte optimal uppladdning kanske och jag kände mig lite tömd på energi. Upp till spåret är det 2 km uppförsbacke så jag var ordentligt varm innan start. Loppet var ett eller två varv på en kraftigt kuperad 3,5 slinga. Många av eleverna stack iväg i all världens fart, men började gå i första riktiga backen. Ett gäng småkillar var dock grymma och låg hela tiden en backe före mig. Själv tog jag i lite mycket i början för i andra varvets backar var jag rejält trött i benen och fick dra ner lite på farten för attinte dra på mig mjölksyra. 7 km på 35 minuter blev resultatet och även om det var lite långsammare än träningsprogrammet sa så känns det okej med tanke på kuperingen. Tror dock att jag behöver lite mer backträning.

Trött

Nu under hösten jobbar jag bara 80% med korta dagar ons-fre. För att få ihop det jobbar jag dock förlängda dagar må-tis och det känns i huvudet just nu. Skönt då att känna att mer än halva veckans arbete redan är avklarat.  I morgon står det dessutom jogging på schemat. 7 km terränglöpning med eleverna på årets skoljogg. Förmånligt att få träna på betald arbetstid. Har dessutom förmånen att få läsa bra böcker på bussen som en del av jobbet

Bloggträningsträff

Snygg miljö

Igår var jag på mitt livs första bloggträff, tillika mitt första event med goodiebag. Det var fantastiska Madde och en tjej till som dragit ihop ett ganska stort gäng bloggande träningsnördar för att köra crossfitträning i 2 timmar denna söndagseftermiddag. Vi träffades på Apartment fitness club, ett häftigt, lite annorlunda gym i Majorna. Hela lokalen hade ett skimmer av äkthet över sig. Inga glammiga maskiner, eller bilder på flashigt leende instruktörer. Vita väggar, murbruk och svart golv utgjorde inredningen och där trängdes kettlebells med pilatesbollar och skivstänger.  Från taket hängde romerska ringar och en stor port öppnades ut mot gården så att deltagarna kunde springa rakt ut. Lite Rocky mter Nordisk design. Snyggt var det i varje fall.

Snygga deltagare

Snygga var också alla deltagarna. Det var verkligen ett gäng grymt vältränade killar och tjejer som samlats i lokalen och det var nära att jag vände i dörren. Där inne trängdes snabba löpare, smidiga lets-dancevinnare och otroligt vältränade fitnesstjejer. Hur skulle jag kunna mäta mig med dem? Men sen kom jag på att det ju inte var någon tävling, utan en chans att få träna med trevliga entusiastiska personer med olika träningsbakgrund och då kändes det bättre.  Passet inleddes med en yogauppvärmning av Stina Albihn, ett riktigt muskelpaket som visade sig vara smidigare än jag någonsin kan drömma om. Uppvärmningen var rolig och utmananande och för mig närmast skrattretande. Smidighet är verkligen inte min grej, men jag är villig att testa det mesta och såg nog ganska rolig ut i alla de tilltrasslade positionerna. Efter uppvärmningen blev vi uppdelade i grupper om tre. Efter viss förvirring hamnade jag i samma grupp som en tjej med det fantastiska namnet Sierra de Goldsmith och  Cathrin, som jag träffade på kettlebellarmy för två år sedan. Det kändes tryggt med ett bekant ansikte inför det som komma skulle. Själva träningen bestod av sju stationer med varierande innehåll. Vi fick lyfta säckar, slå kullerbyttor, svinga rep och bära kettlebells och några andra grejer. Som tur var för mig fick vi springa lite också. Nåt jag ändå är hyfsat bra på. Stationerna genomfördes i cirkel och upprepades två gånger. Det var verkligen varierad och allsidig träning som gjorde mig alldeles lagom slutkörd. Det hela avslutades med en för mig lite för avancerad yogastertch. Min fullkomligt oflexibla lekamen lyckades inte trassla in sig i de positioner som Stina fick att se busenkla ut. Allra mest spökade min stela fot, så det gick lite bättre på höger än vänster sida, men jag inbillar mig inte att jag såg särskilt graciös ut.

Några som lyckades se smidiga ut

Sammanbiten och med galen uppsyn bakom en strålande vacker Sierra

Det hela kan sammanfattas som en mycket lyckad eftermiddag. Härlig träning, härlig energi och härliga människor. Dessutom fick man en lite påse med presenter i! Inte illa på ett gratisevent. Påsen innehöll mestadels kosttillskott, men också ett par tights. De var snygga och satt bra, men tyvärr saknade de ficka vilket gör att de  nog inte kommer att bli så mycket använda. Sist men inte minst blev vi bjudna på en spirulinadrink från ecoffee café, ett helekologiskt café i stan som serverar bland annat hälsodrinkar och raw food.Drinken var alldeles grön, skummig och ljummen och smakade lite sjögräs, men var ändå ganska god. Eller den kändes nyttig och det gjorde den god typ.

Idag har jag sån där skön träningsvärk som man får av funktionell träning, liksom lite grann i hela kroppen. Den känslan kan jag leva på några dagar. Veckan bjuder annars på intervaller, skoljogg, fredagsstyrka och förhoppningsvis ett långpass.

Dags att blogga lite igen?

Jag är inte helt säker på detta. Om jag verkligen kommer att orka. Om jag har nåt att skriva. Om tiden finns. Lusten. Men samtidigt har jag kännt ett gnagande. En liten känsla av att vilja skriva igen. Dokumentera. Få ner på pränt. Så jag testar. Ser om det bär.

Så. Nu är jag väl igång då. Vad har hänt sen sist? På nio månader? Lika långt som en graviditet, men några nya barn är det inte på väg här. Även om det ibland verkar vara nästan lag på det. Barn nummer två bör skaffas inom två, max två och ett halvt år. Annars börjar folk undra. Men här blir det inga fler. Så vet ni det och slipper undra. Jag är fullt nöjd som det är. Gläds istället åt alla omkring som skaffar sitt andra eller tredje. Gläds allra mest åt lilla syster-ysters fjärde. En liten Lillemorkusin till Inez. Så roligt. Men det var ju vad som hade hänt som jag skulle berätta, inte vad som inte hänt. Jo... massor så klart. Jag har börjat jobba, sen började Henrik jobba och Inez började förskolan. Ytterligare en ny epok i vårt familjeliv. Hon tar det med ro och trivs som fisken i vattnet lilla skruttan, socialare barn får man leta efter. Jag har gått och blivit fru också. På midsommarafton. Känns ungefär som innan, men aningens bättre. Känner mig sådär lite glamourös när jag får syn på ringen i ögonvrån och så är det skönt att säga "min man". Klingar fint.

På träningsfronten har det varit upp och ner, men mest upp. Göteborgsvarvet gick sådär. Persade, men lyckades inte alls nå mitt mål. Annars har jag inte sprungit så många lopp. Några stafetter bara. Nu är målet 10 km under 48 minuter på Åstadsloppet 13:e oktober. Det ska nog gå bra.

Delar med mig av en bild från Kraftloppsstafetten.

Ett underbart år och en epok till ända

Om en knapp månad börjar jag jobba. 9.e januari närmare bestämt. Nytt jobb har jag fått, som specialpedagog vilket ju är det jag utbildat mig till de senaste åren. Det känns riktigt roligt och jobbet verkar väldigt spännande. Jag gillar att jobba och ser verkligen fram emot att få vara vuxen och intelligent flera timmar varje dag. Samtidigt kommer det ju verkligen att bli en stor omställning. Jag har varit hemma varje dag hela dagarna i över ett år. Träffat Inez mer eller mindre dygnet runt. Nu ska jag plötsligt jobba heltid och dessutom skriva examensuppsats. Det känns konstigt och lite skrämmande. Inez kommer att klara sig galant med sin pappa, men hur kommer jag att klara det? Det återstår att se.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket i Inez liv. Hon har fyllt ett år och lärt sig att stå själv, ställa sig upp utan stöd och till och med gått sina allra första stapplande steg. Det är underbart att uppleva dessa utvecklingssteg tillsammans med henne och se hennes glada ansikte. När hon lyckas med något ler hon med hela ansiktet, tjuter lite klappar händerna och roper ibland till och med Hurra!. Hjärtat smälter en aning varje gång och det kniper lite i hjärttrakten när jag tänker på att jag inte längre kommer att kunna dela alla dessa stunder med henne. En annan sak som känns lite vemodig är alla de sociala aktiviteter som vi haft inplanerade och som nu tar slut. I torsdags var vi på julavslutning på öppna förskolan och det var med lite sorg i hjärtat som vi sa hej då till fröknarna och de andra mammorna, papporna och barnen. Vissa kommer vi kanske träffa igen, men de allra flesta kommer att ha varit parenteser i våra liv. Under detta år har jag, och Inez, lärt känna så otroligt många mammor och bebisar. Vissa väldigt ytligt, andra mer på djupet. De har verkligen berikat vårat liv och utan dem skulle jag inte alls ha njutit av föräldraledigheten på samma sätt. Nu återstår att se vilka vi kommer att hålla kontakten med. Några kanske kommer att gå på samma förskola så småningom, några kommer vi att träffa då och då i lekparken. Vissa kommer vi säkert att höra av ofta, men de allra flesta kommer vi nog aldrig att se igen. Det känns lite vemodigt och framförallt väldigt konstigt.Socialt har mitt liv förändrats en hel del också i och med att mitt gamla jobb försvann. En rad människor som jag brukade träffa varje dag har helt försvunnit ur mitt liv. Nu kommer det att komma in nya människor att träffa varje dag. Vissa av dem kommer att dstanna vid just det medan än och annan säkerligen kommer att leta sig in i mitt liv på ett annat sätt, som vänner. Det är verkligen en spännande brytningstid jag står inför.

En annan fundering är hur jag ska känna att jag har tid att träna. När så mycket av min tid går åt till att arbeta och skriva uppsats kommer det kanske att kännas svårt att ge sig av från Inez ytterligare timmar. Men det löser sig nog. Kanske börjar hon sova ordentligt så jag är lite piggare på kvällarna, eller rent av mornarna. Då kan jag ju träna när hon ändå sover. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Vi får väl se. Just nu får jag ändå bara springa några få kilometer åt gången. Det tar max en halvtimme och den tiden hittar man ju alltid.

När man inte kan springa...

När man inte kan springa finns det liksom inget att blogga om. Eller jag skulle ju kunna skriva lite om livet. Om min underbara dotter som alldeles snart fyller ett år. Om det fantastiska nya jobbet, med den jättebra lönen som jag just fått. Om en fantastiskt mysig helg, med pepparkaksbak, julmarknad, julpynt och tokfint umgänge. Men det ids jag inte. Jag vill skriva om löpning. Om långpass i solen eller intervaller i grådimman. Men det sätter foten stopp för. Den gör fortfarande ont. En sjukgymnast ska få titta på den, men inte förrän om två veckor. Tills dess vilar jag. Eller rättare sagt promenerar och kör styrka. Ungefär som den här tiden förra året, när jag var jättetjock och väntade på Inez.

Höstpromenad

En ond fot hindrar mig från att springaoch Inez förkylning gör att jag inte vill dra in henne på mammagympan. Så idtället promenerar vi. Flera timmar om dagen. Dagens promenad var så varm att det inte alls kändes som november.
Dessutom var det för en gång skull nästan vindstilla nere i hamnen. Mötte mängder av löpare och blev grymt sugen på att springa. Men jag har bestämt mig för att vänta ut foten ordentligt. Testsprang ett par kilometer i onsdags och det kändes rätt okej när foten blivit varm, men på kvällen var foten öm och stel. Jag har ingen lust att dra på mig en långvarig skada så jag vilar snällt. Säsongsvilar helt enkelt och är tacksam för att foten inte gör ett dugg ont att gå på.

Säsongssummering och nya mål

KM 5000 meter. Jag drog i 10 varv, men blev sen omsprungen av Jennie som vann damklassen.

När jag ser tillbaka på 2011, slås jag av hur fantastiskt mitt liv är. Jag har en fantastisk familj, en fin lägenhet och numer ett underbart torp. Jag har haft förmånen att vara hemma med vår sprudlande lilla dotter i snart ett år och kunnat följa hennes utveckling på nära håll. Att hon snart fyller ett år är helt otroligt. Min stora lilla tjej! Det här året har gått så makalöst snabbt.

Men nu var det inte året som sådant som skulle summeras, det är ju faktiskt ett par månader kvar tills det är dags för det. Istället var det tävlingssäsongen som skulle räknas samman. Även här slås jag av hur fantastiskt det är. Att jag har kunnat träna så bra och komma i form så pass snabbt. Innan året satte jag upp tre mål: Milen under 50, Lidingöloppet samt 5 km under 23 minuter. Alla de målen har nåtts med lätthet. När det gäller Lidingöloppet hade jag nog egentligen hoppats på mer, men jag hade också trott att det skulle vara det långa och långsamma som skulle få mest plats i min träning i år. Hade fått för mig att farten kanske skulle dröja längre att få tillbaka. Men jag hade fel. Milen under 50 var inget problem, inte heller de 5 kilometerna under 23 minuter. 22.15 blev mitt resultat på 5000 meter på bana i torsdags och det är jag grymt nöjd med. Jag känner mig snabb och stark och det ska bli riktigt roligt att blicka framåt och sätta nya mål.

Nu är det dock dags för något av en säsongsvila. Jag tänker inte helvila. Så mycket tränar jag inte i vanliga fall. I stället kommer jag att försöka fokusera på styrketräning under en peroid. Visst kommer det att bli en hel del löpning, säkert lika mycket som innan, men utan så värst mycket mål och mening. Jag tänker springa det jag känner för ett tag. Med största sannolikhet kommer det att resultera i ungefär samma mängd och typ som nu. Jag gillar intervaller och snabba pass så det kommer det definitivt att bli. Från början hade jag tänkt köra en ordentlig träningsutmaning fram till Inez 1 års dag, inspirerad av MissAgda, men inser att det inte är den typen av utmaning jag behöver just nu. Jag har dock satt upp några tydliga mål för resten av min förädraledighet, dvs fram till årskiftet. Några löften till mig själv:

• Jag ska se till att utnyttja det faktum att jag kan komma ut i dagsljus varje dag. Oavsett om det är genom promenad eller vagnjogg.

• Jag ska sova bredvid min prinsessa så ofta jag behöver, snart kommer jag inte att kunna det längre.

• Jag ska träna styrketräning minst tre gånger i veckan, efter ett tydligt program

• Inget mera godis på veckodagarna. Jag är egentligen inte ens särskilt förtjust i godis och kakor. Det har bara blivit en dålig vana.

• Jag ska försöka få till minst ett kvalitetspass (dvs pass utan vagn) i veckan.

• Men sist men inte minst ska jag acceptera att livet inte alltid går ihop, det finns viktigare saker än träning. Det är så lätt att känna stress över att man inte hinner och när träningen blir ytterligare en pusselbit att tvinga in livspusslet förlorar den sin charm. Jag älskar att springa och mår inte bra om jag inte får göra det, men ibland finns inte tid för annat än en vagnjogg och då får det vara bra så.
  

Dessa riktlinjer ska jag försöka leva efter fram till årskiftet. Om någon månad börjar jag slipa på målen för nästa år och ett tydligare träningsprogram. Men just nu får det vänta. Just nu gläds jag åt de mål jag uppnått.

Tur eller otur

Det blev ingen vinst för mig i The Convention-tävlingen. Kanske var det lika bra eftersom jag nog ändå hellre hade sprungit Finalloppet. Särskilt eftersom pappa kommer hit och allt. Finalloppet är lite av vår familjetradition. Vi har sprungit det varje år sen jag flyttade hit, med undantag för förra året då jag ju var höggravid. Varje år har det varit underbart höstväder och en mycket trevlig bana. I år hade jag nästan tänkt slå på stort och springa den långa banan, men eftersom de har förlängt Tjärnrundan till 10 km känns den alldeles lagom.


Jag har nästan alltid otur i spel och tävlingar så det var ju inte så överraskande att jag inte vann. Hoppas på lite mer tur med anställningsintervjun jag var på i måndags. Det kändes bra, men sånt är ju alltid så svårt att veta. 2-3 veckor skulle det ta innan de kunde ge besked så det är bara att vänta.

Den här veckan hyar det inte blivit någon löpning alls. Bara lite hemmaträning och några promenader. Hneriks jobb, men egen motivation och det ruskiga vädret har satt käppar i hjulen. I morgon är det dock dags för KM. 12,5 varv på bana, i en planerad fart under 4,30 per km. Just nu känns kroppen bara seg och trött, men i morgon känns det säkert bättre.

Fredagsmys

Så här såg en sovande Inez ut för 10 månader sen. Nu är hon lite större men fortfarande lika bedårande

Idag finns det mycket som gör mig glad. Den fortsatt skinande höstsolen är en sak. Inez och hennes fantastiska leenden och pussar, en annan. Dessutom har vi hunnit med både långpromenad, mammaträning och en liten vagnjogg. Och inte minst har vi sovit ihop. Det är det mysigaste jag vet, att sova med armen runt Inez varma lilla kropp. Eftersom Inez sover rätt illa på nätterna, passar jag ofta på att sova med henne på dagarna.

Det som gör mig allra gladast just nu är dock att jag har en intervju på måndag. Jag är annars arbetslös på andra sidan föräldraledigheten och det ligger och skaver lite, som en sten i skon på långpasset typ. Men nu har jag alltså en intervju. Till ett jobb jag dessutom verkligen skulle vilja ha. Lite av drömjobbet faktiskt. Så håll tummarna kära vänner.

Höst

Idag är det en sån där fantastisk höstdag med hög luft solsken och underbara färger. Inez och jag har varit på långpromenad och i favoritlekparken och gungat. Dessutom har vi hunnit vara på öppna förskolan i kyrkan och sjungit och dansat. Dagar som denna gör mig lycklig långt in i själen. Det är som att solens strålar når in i hjärtat och värmer upp mig inifrån. I kombination med alla leenden och pussar jag får av mitt lilla solskensbarn kan man ju inte göra annat än att le.

The convention- My five cents

Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, men en heldag full av träning skulle ju inte sitta fel så varför inte:

1.Löpning världens effektivaste träningsform

2. Crossfit på riktigt

3. Army training är för mjukisar

4. Kettlebells rootcamp

5. Kettlebells Yin

Jag tycker att jag förtjänar att vinna den här tävlingen eftersom jag efter ett och ett halvt år som först gravid och sedan mammaledig med en liten tjej, verkligen skulle behöva och förtjäna en heldag av egentid och träning. Som föräldraledig räcker ju inte alltid pengarna så långt, så detta pris skulle verkligen förgylla min tillvaro.

Acceptans, vila och snabba intervaller

I helgen blev det ingen träning alls. Tvärtom faktiskt. Jag gjorde en massa andra måsten, som pluggade och städade lite. Och så var vi på landet. Så klart, där är vi ju alltid nu förtiden. Men ingen träning alltså, vilket innebär att det inte blev någon träning utan Inez alls förra veckan. Jag skulle kunna gräma mig över det och kanske till och med få en gnutta ångest, men jag väljer att inte göra det. Väljer att acceptera att det är så livet ser ut just nu. Ibland är andra saker viktigare än träning helt enkelt. Dessutom sprang jag ju faktiskt tre gånger förra veckan, och fick ihop två ordentliga styrkepass så det är ju inte som att jag inte tränade. Bara kvalitén som saknades.

I måndags blev det dock kvalitetsträning med det härliga IK-jogg-gänget i Skatås. 6 x 700 meter i tänkt tempo inför KM stod på programmet. Min plan var att hålla 4.15-4.20 tempo. Det gick sådär. Jag kom lite sent till träningen och fick värma upp själv i hopp om att hitta gänget nånstans längs grusåttan. Efter knappt 3 km möter jag Robban som ropar "Vi springer häråt" så jag vänder och älgar efter honom. Glömde såklart att trycka lap på klockan vilket gjorde att den intervallen gick i okänt tempo. Nästa intervall körde jag på känsla. Sneglade på klockan en gång och insåg att det gick lite för fort, men det kändes så lätt att jag valde att hålla tempot. 4,07 tempo blev resultatet, sen fortsatte jag att köra på känsla och intervallerna klockade in förvånansvärt jämnt. 4,07, 4,12, 4,05, 4,12, 4,07, där varannan är i lite motvind, varannan i lite medvind. Jag försökte fokusera på löpsteg och frekvens och på att hitta en fart som kändes snabb, men utan att kämpa. Under sista intervallen fick jag beröm av coachen för mitt utmärkta löpsteg, vilket gjorde att jag orkade lite till. Efter sex intervaller var jag trött, men inte helt slut och när vi avslutade med nerjogg i 5 km kändes det härligt att springa. Joggträningarna är verkligen veckans höjdpunkt. Trevligt sällskap och alltid verklig kvalitetsträning. Underbart sätt att börja veckan på helt enkelt.

Efter förra veckan var jag ganska trött, både av för lite sömn och av för lite egentid. Nu har veckan börjat med bra träning och idag var jag på universitetet hela dagen utan INez. Ibland behöver man vara bara Mina. Nu känner jag mig betydligt bättre till mods och som den lyckligt lottade person jag faktiskt är.