trailrunning

trailrunning

söndag 29 augusti 2010

Trailrunning






Som gravid tar jag det ju mest lugnt och tränar för att må bra, men nån gång ibland är det ju roligt med en tävling. Som gammal orienterare lockar terränglopp, gärna i obanad terräng mer än klassiska asfaltslopp. Därför hoppar jag gärna över Midnattsloppet medan jag helst inte missar möjligheten att springa ett lopp som Göteborg Trailrunning.

Terrängloppet har många fördelar jäntemot asfalts diton. Underlaget sliter inte lika hårt på kroppen, upplevelsen är mer meditativ och ger möjlighet till såväl frisk luft som naturupplevelse, antalet deltagare är lägre så man riskerar inte att få en oönskad armbåge i magen och framförallt: man hetsas inte att springa för att slå sitt pers. Jag känner mig själv och vet att jag skulle ha svårt att springa lugnt på 10 km asfalt. jag skulle bli besviken och känna att det var meningslöst. Under terrängloppet kan jag ta det lugnt och njuta av naturen. det går inte att springa fort uppför ett stup eller genom en mosse med en bebis i magen. Men det går att ta sig runt. 

Loppet startade vid vackra Kåsjöns badplats och började med 500 meter grusväg. Redan efter 100 meter fick vi klättra över en stock, liksom för att illutrera att detta inte var något vanligt lopp. Efter grusvägen bar det av in i skogen, men fortsatt relativt lättlöpt. Jag blev ganska snabbt defilerad av de flesta i fältet eftersom jag tog det väldigt lugnt. En bit in i loppet började det kuperade. Snitslarna verkade leta upp den mest knixiga och kuperade vägen, upp och ner över stock och sten. Ungefär halvvägs var det så dags för ravinen. Måste erkänna att den var mindre skräckinjagande än jag trott på förhand. Visst fick man klättra och nån löpning var det ju inte tal om med en stigning på 55%, men det var kort och därmed ganska snabbt avklarat. Värre var det då med långe mosse. Jag lät mig luras av de första ganska torra metrarna och intet ont anande stod jag plötsligt med hela benet i lermossan. Ja ja, vad gör man. Ingen idé att gå, då blir det bara ännu jobbigare. Bäst är att springa med lätta steg, men det är ju lättare sagt än gjort med 7 kilos gravidmage. Jag tog mig igenom hela mossen och sen väntade en glad man som ropade något om att det snart var utför. Det gav mig lite extra energi och trots trötta ben lyckades jag springa både uppför och nerför en stund till innan den efterlångatde vätskan närmade sig. Jag slängde i mig en mugg sportdryck och stack sedan iväg på de sista 2 kilometrarna. Nu var det mest stig och en hel del utför så jag lät benen pinna på. Klockan hade vid det här laget gett upp (hade som vanligt glömt att ladda den) så jag vet inte hur fort det gick, men det kändes snabbt. När jag såg sjön la jag i en extra växel och spurtade, bara för att mötas av några tokiga militärer som ville att jag skulle springa under en snitsel och genom några bildäck. Ja ja, tänkte jag, men sen fattade jag ingenting. Vart skulle jag nu ta vägen, jag hade ju sprungit förbi målet. Förvirrad vände jag mig om för att fråga någon när jag hör speakern säga att jag ska fortsätta ner i sjön. Så ner i sjön sprang jag och sen upp igen och äntligen i mål. Aldrig har en banan smakat så gott. Trött men lycklig. 55 minuter blev tiden. På 6,2 km. Det ni. Nästa år ska jag ha 10 minuter bättre tid.




5 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Fan vad grym du är! Och roligt låter det också!

Karin Engen sa...

Shit mina, jag tycker du är HELT FANTASTISK!! Grymt bra jobbat! Hoppas vi ses imorgon

mina sa...

Tavkar tjejer :) Klart vi ses imorn. Veckans roligaste pass helt klart

Mia sa...

Gud, detta låter verkligen som ett lopp helt i min smak. Har en förkärlek för att springa i lera och på myrar även de dagar jag inte har orienteringsskor på fötterna :)

Bra jobbat!

Miss Agda sa...

Grymt!! Impad :)