när solen inte hjälper...

Borde vara lycklig och glad. Solen skiner, det är vår i luften och dessutom snart helg och sen snart påsklov. Istället känns det som jag har ett svart hål inom mig. Varför? Det vet jag inte riktigt. Vissa dagar känner jag mig stark och värdefull. Då är det lätt att vara glad. Men ibland, som nu, ärdet långt till de känslorna. Jag känner mig svag och bräcklig och har svårt att hitta det positiva hos mig själv. Ibland önskar jag att jag kunde tro på mig själv jämt, känna att jag duger och liksom ha en inneboende känsla av att jag är BRA. Finns det folk som känner så? Alltid? Eller drabbas vi alla då och då av en gnagande känsla av otillräcklighet? Jag vet inte. Jag har sagt upp mig och planerar att flytta. det har känts toppen tills nu. Nu kommer oron. Jag vet ju inte ens om jag kommer att få nåt jobb eller nån stans att bo. Tänk om hösten kommer och jag står där, arbetslös och bostadslös.

Ofta önskar jag att jag inte behövde så himla mycket bekräftelse. Att jag kunde ha lite mer självkänsla. Men istället irrar jag runt som en liten sparvunge som bara önskar att folk ska klappa mig och säga: Du är fin! Jag tycker om dig! Du duger som du är! När det inte händer tappar jag fotfästet. Det krävs så lite, åt båda hållen. Jag har djupa sår från mitt förflutna och de vägrar läka helt och hållet. Jag tror inte heller att alla förstår. Kanske framstår jag som säker och på gränsen till arrogant ibland, men det är bara ett pansar. Jag vill inte tränga mig på eller vara ivägen så jag säger Nej tack, och vågar själv inte bjuda in av rädsla för ett nej. Hur ska det gå när jag flyttar? Kommer jag att stå utan vänner...?

Vi pratade om det här, härom kvällen. Om att tänka för mycket. Fundera över det som har varit och det som ska komma istället för att leva i nuet. Oron för det som har hänt och det som ska hända gnager så stora hål att det är svårt att känna närvon här och nu. Men jag ska försöka. För just nuskiner ju solen och jag ska nöra på mig löparskorna. Finns inget bättre sätt att skingra tankarna än genom att springa tills det gör ont i hela kroppen.

Kanske blev det här alldeles för privat och känslosamt, men jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Nästa gång blir det nåt allvarligt igen. Jag lovar.