Vårens trendspaning = bebis på armen

Igår sa min kollega att jag klädde i bebis när hon såg detta kort. Jag kan väl inte annat än hålla med även om det ju snarast är Miryam som gör detta foto vackert att beskåda. Nu är detta blogginlägg farligt likt Kittyks första blogg som ju fick censureras och läggas ner, men jag har varken sambo, pojkvän eller ens en dejt ,som kan skrämmas av mitt tilltag så jag kanske törs(det skulle i så fall vara K, men han läser ju knappast min blogg ;). det här med bebis är ju något som på nåt sätt finns i varje flickas medvetande när man börjar närma sig en viss ålder. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha barn nån gång strax innan 30, men den drömmen är ju sedan länge förbi. Ibland, ganska ofta faktiskt, tänker jag att jag kanske inte vill ha barn alls... tycker egentligen att de är ganska meningslösa när de är små, de kan ju varken prata eller gå eller nånting. Särskilt när jag var yngre kunde jag inte förstå allas åh:ande och gulligullande med små oformliga knyten som ju inte alls var särskilt estetiskt tilltalande i mina ögon. Men nånting hände mellan min systers första och andra barn. Jag tror det kallas biologisk klocka. Plötsligt tyckte jag att Julius var det underbaraste jag sett och jag kunde ägna långa stunder åt att nosa i hans nacke... Nu när mina vänner får barn ansluter jag mig mer än gärna till den gulligullande flocken... och får för en stund den där känslan i magen som säger "är det inte dags att du också skaffar en". Men jag vet inte, andra stunder är jag fruktansvärt rädd att ge upp min självständighet. vet för tillfället inte ens om jag skulle vara redo att bli sambo, än mindre leka mamma pappa barn med nån.Kanske är det för att jag saknar pojkvän, kanske ärdet nåt allvarligt fel på mig.

Ju mer jag läser i min kvällslektyr Bitterfittan ju mer tvivlar jag på att jag vill in i tvåsamheten igen överhuvudtaget. Jag pendlar mellan längtan efter någon att älska och älskas av och en känsla av att jag har det så bra det kan bli i min absoluta självständighet. Men det kanske är det vi alla gör. Tänkte idag på alla i min egen ålder som bor i klippan och har barn som snart ska börja högstadiet. det var nog då alla tankarna kom. jag vill ju verkligen inte byta med dem, inte heller med de som levt hela sitt vuxna liv tillsammans med samma kille/tjej. Inte för att det behöver vara nåt fel på det, men hur många av dem längtar efter nåt annat? Hur många av dem är tillsammans av slentrain för att fylla ett sorts trygghetsbehov? Alldeles för många tror jag. Jag vill inte vara BARA trygg, kanske inte heller BARA fri. Jag vill helt enkelt ha allt på en gång, eller lite varje dag. Ska det vara för mycket begärt??

Hade en bra dröm i natt... kändes väldigt bra när jag vaknade. Nu är jag nog faktiskt helt klar med läkningsprocessen.

Kram