trailrunning

trailrunning

tisdag 16 februari 2010

Tänkvärt

Hemtenta inlämnad! Det tär ibland på krafterna att plugga halvtid samtidigt som man jobbar, men som tur är kan jag vara sjukligt effektiv när jag vill det. Ska göra klart en uppgift till den här veckan är det tänkt. Och rätta lite. Och läsa lite. Lov var det ja. 

Vill dela med mig av en dikt ur boken jag just läst:

Dina blickar var sjöblänk om våren
men Ditt vrånga och vresiga sätt
har väl vinklat vårt minne av åren
då Du gick i vår skola Jeanette
Unisont diagnoser vi ställde:
Du var störande, lynnig och fräck
för Du svor, slängde saker och skällde
och Du skolkade- dagar i sträck!
Visst gick rykten om trassel därhemma
- stress och nattvak och helgfylleri-
men det där var familjens dilemma,
som vi ej borde blanda oss i
Jag såg rött inför Dina fasoner,
krävde handling och hyfsning och hut,
så det blev mest på mina lektioner,
som Din kris och konflikt blev akut.

Våra gräl blev ett ömkligt elände,
och med stickord och pikar vi stred,
tills en dag något oväntat hände
som har lett till besinning och fred
Vi satt kvar där i klassrummets dager
för att älta en sprucken lektion
men så såg jag Dig- trotsrädd och mager-
och jag miste all lust att ta ton, 
så jag teg - men Du började tala
som en vårtinad islossningsälv
om det mörka, förgrämda, vitala -
om Din bristande tro på Dig själv
Om det längtande, levande, sköra
som Du dolt bakom skyddande skal
och ett ovant- FÖRLÅT- lät du höra
i min häpna historiesal.

Ja, så sänkte Du rösten generad,
när Du tyckte Du hunnit till punkt
men själv stod jag som förut maskerad
till en hängiven nitisk adjunkt
Jag kröp fram ur mitt skal hel och hållen
som en fluga av vårsolen väckt
Och i tvivel kring värdet a rollen
stod två barn utav människosläkt
Sedan dess har jag ofta funderat
om det hänt det man trodde man såg
om jag själv ibland andra fungerat,
jag som själv varit "stjärnpedagog"?
Jag kan kanske hantera en penna
tala länge och krångligt som få
Men vem lärde mig lyssna och känna
och mig själv ibland andra förstå?

Nog kan ord bli en bro som förenar,
men en sviktande, skranglig och spröd.
Kanske orden jag gav dig var stenar
fast jag själv trodde orden var bröd
Tänk om språket vi brukar blir gränser?
En sorts sluss mellan tanke och tal?
Om vi sänder på skilda frekvenser
och med felaktig anropssignal?
Men Jeanette, Du har hjälpt mig att tolka
och ta del av de ordkargas språk
hur man tigger om tröst med att skolka,
och hur otrygghet uttrycks med bråk
Kanske kraftord skall till för att visa
man är ensam och liten och svag?
Ja, nog blev dina utbrott en visa!
(kanske den jag har lärt till idag)

Vad blev kvar av de läxor vi lärde,
och av kunskapens floder, som rann ?
Kanske det just får varaktigt värde
som vi lärt om och genom varann?
Tänk om målet är lusten att äta?
Om gemenskap till bords ger aptit?
Om min iver att väga och mäta
mest var missriktad hönsfarmarflit?
Som om kunskaper gick att förpacka
och servera på engångsassiett!
Och det gällde att svälja och tacka,
smälta maten och känna sig mätt!
Vi vill räkna effekter och tider
i en klokt kalkylerad rutin,
tills vi slutligen ser individer,
- eller känslor- som grus i maskin?

(Jag, som tänder på varje cylinder
inför allt som tycks mig gå emot,
tänk om jag är ett utevcklingshinder,
en konfliktrisk.....
ett samverkanshot........?)

Rune Davidsson 1975









Inga kommentarer: